Har precis kommit hem från gymmet! Känns rätt skönt nu när jag väl är hemma igen. På gymmet var det inte bara sköna känslor utan en blandning av illamående, järnsmak och en ruskigt äckling blodådra som fullkommligt ålade sig över min ena biceps (jo jag har faktiskt börjat jobba upp bra biceps med tennisen)
Jag har förstått av vissa männsiskor, framför allt män tycker att dessa ådror är snyggt och initierar på en vältränad kropp eller muskel. Men för mig är det precis tvärtom, blir så äcklad att jag blundade de sista 5 repetitionerna bara för att slippa se och störa mig på snuskådran. Valet är att strunta i att köra just den muskeln eller lägga av när "ådran" visar sig, men jag vill ju ha starka och slimmade armar.
Nu är det så att jag tror på ödet och lever efter devisen; "Man får inte problem större än man kan klara av, och ska se dem som utmaningar för att skapa spänning och kontrast". Så kontentan hur man nu väljer att tolka den. Min tolkning är att jag inte har större problem än just "ådran" och den ska jag väl lätt klara av och att den "ådran" är spänningen i mitt liv (?) (jäv..t spännande)
Fråga mig om ett halvår eller så, då kanske jag rent av tänder på ådriga muskler!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar